Lite om MIA, för presentation

Det inom parentes är kanske inte jätteviktigt att ta med.

They tell us that adoption organisations have to apply for a license from MIA to be able to mediate adoptions in Sweden. For every country they want to cooperate with they have to declare how they can assure that the children are allowed to be adopted. For each country MIA checks that there are decent laws and authorities competent enough to be able to execute them.

What can you do to prevent illegal activities like this?

It differs a lot between the countries, how the process works. We make spot checks when we do supervision visits, and then we follow the whole process from the beginning to the end, and we visit all authorities involved.

(Which international authorities do you cooperate with?

The main cooperation is the one with the countries that support the Haag convention. And also authorities that are not in this cooperation, and embassies as well.)

(Are there people who it perhaps would be easiest to just bring home a child on their own? Can you control that?

This is very rare but it happens sometimes. Once we got a call from the embassy in Moscow, where they had difficulties with a woman who had a child by her side, which she had adopted according to her. Then we had to start an investigation and check all her documentation and if it had any credibility at all.)

Do people in general know of the problems with illegal adoption and child trafficking for adoption purposes?

If people were aware of the problem they perhaps wouldn’t call and tell us that they are about to go and bring home a child, and ask if that is ok. So maybe there is little knowledge of this issue.

Could it be a good idea to inform people of this?

Yes, definetely!

Intervju med AdoptionsCentrum

Vid lunchtid den sjätte maj träffade fyra personer ur gruppen Inga Näslund som är informationssekreterare på AdoptionsCentrum. AdoptionsCentrum är Sveriges största och äldsta adoptionsorganisation med över 23 000 adoptioner från totalt 60 olika länder sedan starten 1969.

Följer adoptionsprocessen Svensk lag, dvs. Haagkonventionen eller har ni egna krav utöver lagarna?

I vår organisation har vi sedan Haagkonventionen blev lag 1997 inga egna krav. Tidigare fanns det en viss procedur där organisationerna hade egna regler där de kunde säga nej till vissa människor som annars var godkända för att adoptera. Till exempel sa de flesta adoptionsorganisationerna att de hellre ville ha par än ensamstående eftersom man ansåg att det skulle vara bättre för barnen. Än idag tror folk att det är så men enligt svensk lag har nu adoptionsorganisationerna förmedlingsplikt. Så om en svensk familj har ett medgivande från sin kommun så är det kommunen som bestämmer om familjen får adoptera eller inte. Detta skiljer sig från andra länder, exempelvis bestämmer adoptionsorganisationerna i USA fortfarande medan vårt arbete är att förmedla adoptionen.
Det finns både för- och nackdelar med det fast jag tycker att det bara är fördelar. Ta till exempel den stora fördelen att kommunen får ta ansvaret och då vi bara finns i Stockholm har vi ingen möjlighet att kolla folk hemma utan det gör kommunerna, d v s socialtjänsten.

Vi har alltså inte egna regler, däremot har länderna regler och dessa stämmer inte alltid överens med Sveriges. I Sverige får till exempel samkönade par adoptera och i nuläget finns det inga länder som har regler som säger att samkönade par får adoptera. Skulle det komma ett sådant land skulle vi kunna hjälpa sådana par. Det landet som har kommit längst inom den frågan är Sydafrika, de accepterar samkönade par inom landet, dock inte i utlandet då de är lite oroliga att det i sådana fall kommer väldigt många sökningar då det är många länder i väst som har ändrat sina regler att samkönade får adoptera.

Så om någon uppfyller alla krav, kan ni inte säga nej av någon anledning?

Nej och då kan de även i princip välja fritt från vilket land de vill adoptera.

Vi träffade MIA och började prata om kändisadoptioner vilket har blivit ganska trendigt. Vad tycker du om detta fenomen?

Det senaste exemplet med Sandra Bullock var ett ganska bra exempel på en kändisadoption. För det första valde hon att adoptera inom Amerika och varför jag tycker det är bra är inte för att jag är någon sorts patriot, utan för att det finns så enormt mycket barn i USA som behöver familjer. Och de andra kändisarna har ju fått en del kritisk för att de åker utomlands och adopterar när det finns en halv miljon barn i USA som behöver familj och de ju är i första hand svarta barn som har svår social bakgrund. Nu vet jag ingenting om just hennes barns bakgrund, men det är ju i alla fall ett litet svart barn.

Vi har ju undersökt trafficking och läst mycket artiklar och om många konkreta exempel, och det verkar ändå omsätta väldigt mycket pengar. Det finns exempel där man kan få pengar motsvarande en hel årslön om man säljer ett friskt barn till ett barnhem. Är ni medvetna om det, och hur fungerar själva skyddssystemet. Räcker det med rätt papper?

Jag vill börja med att säga att det verkligen är viktigt att man kan fastställa att man verkligen kan fastställa var barnet kommer ifrån, varför det har blivit övergivet och att det inte finns några konstigheter i bakgrunden. Det är klart att man aldrig hundraprocentigt garantera att folk aldrig ljuger och förfalskar saker, men det är som sagt lite olika nivå för sådant i olika länder och vi har ju olika förtroende för olika kontakter i länderna.

Innan jag jobbade med information här så jobbade jag i många år med adoptioner från Östeuropa. Det är ju ett område man förknippar med mycket korruption och så, men jag kan säga att det var väldigt sällan man stötte på sådant. I vissa fall dock så kunde upptäckte man att barnhemsföreståndarna körde runt i väldigt fina bilar, medan barnhemmet såg lika fattigt ut hela tiden. Då kan man välja att inte jobba med just det barnhemmet. Även fast man inte har några konkreta bevis för att gå till domstol med så kan man alltid välja att inte jobba med ett speciellt barnhem.

Kollar ni upp barnens bakgrund?

Ja, det gör vi men det är olika från land till land hur mycket information man har. I de allra flesta länder finns barnens bakgrund på papper och exempelvis länder som Ryssland och Estland finns det i domstolshandlingarna undertecknade papper från föräldrarna vilket i så fall verkar rimligt.
Man kan oftast se på en historia om den verkar rimlig, att det här kan hända i det här landet. Sedan är det ju klart att ingen från vår organisation har träffat alla biologiska föräldrar för att kolla om de verkligen fanns och att de inte har fått några pengar. Men vi är ändå såpass insatta att om det verkar som om något konstigt är på gång så ser man det.

Men ni kan inte gräva längre bak än till domstol där ni får se alla papper?

Nej, vi är inte poliser och det kan ju till och med uppfattas negativt i det andra landet om vi gör egna små utredningar men är det så att det kommer fram något och det är så att vi kan bidra på något sätt – då gör vi det. Vi har ju som etisk policy att inte dölja någonting så skulle vi upptäcka någonting så anmäler vi det på olika sätt.

Händer det att ni backar ur ett samarbete utan att MIA har gett order om att ni ska backa ur?

Ja, visst kan det göra det. Den bedömningen gör vi hela tiden. Vi vet nog mer än MIA också. MIA är ju ett kontrollorgan, men vi har ju ett ständigt samarbete och kontakter, medan MIA kommer kanske en gång per år. De som jobbar direkt med länderna skall ha väldigt mycket kompetens vad gäller det specifika landet. När jag jobbade i Östeuropa talade till exempel alla ryska, och jag hade bott där. Det gäller även de som jobbar i andra delar.

När det gäller er fråga. För att kunna förstå de här signalerna för vad som är normalt, så gäller det att man kan ganska mycket om det landet, och vi har satsat på det rätt mycket.

MIA nämner att de gör stickprov då och då. Gör ni göra något ytterligare för att kontrollera att allt går rätt till?

Det vi gör är att vi jobbar internationellt för att alla som jobbar med adoption i olika länder att tänka likadant och det kan inte MIA göra. Vi arbetar dels med en nordisk organisation som heter Nordic Adoption Council och dels med en europeisk organisation som heter Euroadopt och i Euroadopt särskilt så har vi jobbat mycket med att försöka få alla organisationer som är med att ha gemensamma regler. Ett exempel på det är ett papper som heter Financial Factors och det går ut på att man tillämpar så kallad transparens då man hela tiden berättar vad alla pengar går till. Det kan dock vara svårt då det skiljer sig från land till land på hur man ser på sin organisation. Vi ser ju på oss själva som en ideell organisation medan organisationer i andra länder mer kan se sig som företag vilket leder till att man ser på dessa uppgifter som företagshemligheter. Därför har vi jobbat starkt för att få dessa organisationer att förstå att det här är en viktig del i arbetet för att få bort korruption så att alla berättar var alla pengar går till är ett första steg. Det gör att man enklare kan jämföra och se att vissa länder exempelvis betalar lite mer än andra och att olika summor förekommer i samma kategori, att olika länder får adoptera olika antal barn eller att olika länder har olika väntetider för adoption i ett visst land. Om detta är öppna siffror kan man då ställa respektive organisation till svars och påpeka att detta inte leder till något bra. Händer ingenting får man kanske gå till landets myndigheter och ifrågasätta det som organisationen gör.

Det verkar gå väldigt rätt till i Sverige men har ni märkt av något skumt, tex. att pengar inte går dit dom ska?

Ja, jag har ju ganska mycket erfarenhet från nittiotalets östeuropa och där kunde man särskilt känna att det var väldiga kontraster. Det var överlag väldigt fattigt med ganska låga löner för exempelvis socialarbetare eller barnhemspersonal och när det då kommer rika amerikaner eller rika svenskar känner man lätt en frestelse att göra allt för att få det lite bättre för sig själv och sin familj vilket såklart kan vara förståeligt. Man märker oftast efter ett tag om det är något som är fel så därför får man vara uppmärksam. Under mina år i Ryssland vart jag faktiskt ganska förvånad över antalet ideella arbetare och att det inte var fler som försökte göra pengar på detta utan att de jobbade oerhört osjälviskt för de här barnen och de allra flesta ville verkligen barnen väl så jag tror att det mer är undantag att man gör pengar på det här och att man även kan hitta de här undantagen i Sverige också. Ett exempel är de familje- och HVB-hemmen där standarden inte är alltför hög trots att kommunen skjuter in relativt mycket pengar. Man kan nästan säga att det finns en parallell mellan barnhemmen i Indien även fast det är på en annan skala. Det finns sådana problem i alla länder så man måste uppmuntra de goda exemplen.

Händer det att ni märkt av något liknande idag?

Ja, visst händer det men det är som sagt undantagsfall. Men eftersom vi är så erfarna är vi väldigt uppmärksamma på det här, särskilt när man börjar arbeta med nya kontakter. Man vill vara så lite naiv som möjligt.

Är det något speciellt land det rör sig om?

Nej, jag tycker inte man kan säga det, däremot har vi haft mycket diskussioner kring Vietnam eftersom vi numera inte får jobba där då svenska myndigheter hävdar att det är för svåra omständigheter. Detta tycker vi är orättvist då det endast är vissa provinser i Vietnamn som har haft problem och detta har då upptäckts av amerikanerna. Detta är alltså provinser där vi inte har jobbat och vi tycker nog att man kan jobba i andra provinser och då särskilt med barn som har speciella behov. Problemet är att det säljs alldeles för många små friska barn och för lite större handikappade barn. Det låter väldigt krasst men det är faktum.

I och med att det kostar så pass mycket, att det är så långa köer och att det finns så många regler, ökar inte det risken för att folk försöker hitta andra vägar?

Det har ju inte alltid varit så här långa köer, det är de senaste tre fyra åren som det har blivit så och det beror väl främst på att adoptionen från Kina har minskat kraftigt samt att intresset har ökat. I Sverige håller väl intresset på att dämpas lite på grund av att kravet på åldersgräns blivit hårdare och är på väg att bli lag. Detta har faktiskt gjort att en del par har fått avbryta sin adoption på grund av att de har fallit för ålderssträcket.

Man märker också att desperationen har blivit större, till exempel på folk som vill adoptera rätt sent i livet och märker att de kanske inte kommer hinna innan åldersgränsen. De leder till att fler frågar om så kallade enskilda adoptioner än vad som gjordes för tio år sedan då det inte var några köer och därmed existerade inga anledningar att göra det på egen hand förutom om man trodde att det skulle bli billigare och det är ju oftast inte fallet.

Vet ni om något fall där en familj har utfört en illegal adoption?

Inte där de bara åkt ner och hämtat ett barn. Men jag vet familjer som har börjat adoptera via oss, men på något sätt lyckats göra färdigt det själva. Där de har gått någon specialväg som dom har hittat via något land, vilket jag tycker var väldigt obehagligt.

Då var det folk som började med att kontakta er?

Först skulle de adoptera via oss, men det gick ganska långsamt. Sedan gick det plötsligt fort när de gjorde det på egen hand och då misstänker jag att de har betalat någon eller hittat någon specialväg men det är ingenting jag kan bevisa. Om de har kommit hit med barn som de inte har fått kommunens medgivande av redan från början, kan man ta ifrån dom barnen. Man tänker ju på barnet också.

Vad händer med det barnet då? Om man tar ifrån dem sen?

Antingen ordnar vi en annan familj eller om de gör anspråk på barnet i hemlandet, då ska det tillbaka dit, då det kanske finns en familj som söker efter det.

Nepal presentationstext

Nepal is a country that the Swedish inter-country adoptions authority recently closed for adoption because of uncertainties in how the children became available for adoption.

A February 2010 report issued by the Permanent Bureau of the Hague Convention cites significant problems with the Nepal adoption process. The concerns include falsification of documents, lack of financial accountability, and uninformed consent of birth families.

Running orphanages has become a business. Children are bought by scouts from poor families for a few thousand rupees (1000 rupees = 14 USD) and then sold at higher rates to orphanages. Many apparent orphans live on the street because their parents cannot afford to feed them properly. Promises of education are also common, and a lot of parents get persuaded to sign legal documents which they can’t even read.

Illegal adoption has become a profitable form of trade, and some foreigners have been found paying thousands of Euros to children’s homes to adopt what they expect to be an ‘orphan’, but in reality is not.

Illegal adoption is not only a problem in Nepal. It’s also a huge problem in countries like Ethiopia, Guatemala, Haiti, Vietnam, and Samoa. The process is very similar in all the countries. Scouts find appropriate (healthy) children, often in areas affected by extreme poverty, and make promises of education and care, or simply purchase them from parents that have no other choice than to sell their children since they simply can’t afford to feed them. The scouts then sell the children to children homes which ultimately adopt them to western countries, with false documents. Corruption is very common among authorities, witch make it easy to manipulate documentation. The profiteers are largely the children’s homes running orphanages and corrupt government officials.

A lot of children in children homes are sick and in great need of adoption so that they can get appropriate medical care. Since the demand in healthy children is bigger, and the scouts continually provide the children homes with healthy children, the sick children end up not getting adopted. This is a problem since the illegal adoption business prevents children whose life hangs on the thread of adoption, from actually being adopted.

MIA-artikel

Interviewing MIA, Myndigheten för internationella adoptionsfrågor (the Swedish department for international adoption issues)

We arrive at MIAs office in the central of Stockholm. Åsa, Elin and Lovisa welcome us and ask us to sit down at a big, round table.

– Perhaps we should tell you something about our authorisation work, as that is one of our main tasks.

They tell us that adoption organisations have to apply for a license from MIA to be able to mediate adoptions in Sweden. In the application all adoption costs have to be declared so that they seem reasonable, and for every country they want to cooperate with they have to declare how they can assure that the children are allowed to be adopted. For each country MIA checks that there are decent laws and authorities competent enough to be able to execute them. And when it comes to the costs MIA estimates if they are reasonable in comparison to the country’s status.

–What is a reasonable cost?

-It should be actual costs. Like if the child has got medical treatment you pay for that, and also it can be good to pay the orphanage an amount. What is reasonable depends on which country we are talking about, because of the different economies and procedures in each country. And in Kenya, for example, the adopting parents have to stay in the country for at least eight months. And that result in more costs.

–But we saw that the travelling costs weren’t included.

–Yes, that’s right. The costs are specified on each web page. The Swedish costs are for the administration in Sweden, and the foreign ones are meant to pay for lawyers, medical treatment, translation, legalisation and sustainment.

–We understand that the problems often are located in the countries where the children are adopted from, because it’s in the early part of the process the official papers possibly have to be changed to pass through the rest of the process. What can you do to prevent illegal activities like this?

–It differs a lot between the countries, how the process works. We make spot checks when we do supervision visits, and then we follow the whole process from the beginning to the end, and we visit all authorities involved.

–There are five adoption organizations (agencies) in Sweden today? Has there been any one else that has lost it’s permissions?

-Since we introduced this system with nonprofit organizations and a supervisory authority in 1981, there have been a number of organizations that have come and gone. Four out of the five that exist today have been around since -81. Some haven’t been able to keep up with the demands that the Swedish laws imply, and some have been forced to shut down their activity since they haven’t done their job correctly.

–What do you do to check that they are nonprofit?

-That they are nonprofit is an absolute demand from us. We check their annual reports and do surveillance visits.

-All these rules that the adopting parents have to satisfy to get permission are pretty numerous. Are there people who it perhaps would be easiest to just bring home a child on their own? Can you control that?

–We can’t control what people think, but if a child arrives to Sweden the authorities discover this, and the demands are just as tough as in any other case. So if a case doesn’t get approved, we handle it. This is very rare but it happens sometimes. Once we got a call from the embassy in Moscow, where they had difficulties with a woman who had a child by her side, which she had adopted according to her. Then we had to start an investigation and check all her documentation and if it had any credibility at all.

-Which international authorities do you cooperate with?

-The main cooperation is the one with the countries that support the Haag convention. And also authorities that are not in this cooperation, and embassies as well.

-Do people in general know of the problems with illegal adoption and child trafficking for adoption purposes?

-If people were aware of the problem they perhaps wouldn’t call and tell us that they are about to go and bring home a child, and ask if that is ok. So maybe there is little knowledge of this issue.

-Could it be a good idea to inform people of this?

-Yes, definetely! We at MIA do our best, but Sweden is a small country and there are a lot of countries involved in intercountry adoption, and it would be a great deal to inform as many as possible about this problem.



Nepal

Nepal is situated in South Asia and has a population of approximately 30 million. 40% of the population is below 14 years old. The life expectancy is 60 years.

Setting up orphanages in Nepal has been a popular activity among Western NGOs. There are over a thousand orphanages in the country, and over 400 in Kathmandu with an estimated number of 15000 children living in them.

According to a USAID (United Stated agency for international development) study, only a small portion of these children actually are orphans. Among 350 orphanages in Nepal, only 20 percent of the 8,821 children surveyed had no parents while over 50 percent still had both parents. Many apparent orphans live on the street since their parents cannot afford to feed them properly.

For some Nepalis running orphanages has become a business. Children are bought from poor families for a few thousand rupees (1000 rupees = 14 USD) and then sold at higher rates to orphanages. Illegal adoption is a profitable form of trade, and some foreigners have been found paying thousands of euros to children’s homes to adopt an ‘orphan’. Financial abuse by the management of children’s homes is widespread. For instance, a Dutch family lost thousands of euros when the director of ‘Ganjala Children Home’ ran away with their donation money. Despite complaints lodged with the Social Welfare Council and Children’s Welfare Board, the home was reregistered as ‘Peace and Beautiful’ and continues to exploit well-meaning sponsors.

Some orphanages serve as cover-ups for even worse practices. Last year, a Dutch orphanage director was jailed after it was found that he sexually abused almost all children in his home. Pedophilia is a very serious issue that the Nepali government needs to address by implementing strict rules and improved monitoring.

Activists are concerned that the lucrative business of inter-country adoption of Nepalese children – with clients from Europe and the USA willing to spend as much as $25,000 per child increases the risk of abduction, trafficking and the illegal sale of children by children’s homes.

Cases

The following case is quoted from Irin, a humanitarian news and analysis provider:

“KATHMANDU, 2 September 2008 (IRIN) – For the past four years, 35-year-old Nirmala Thapa has been fighting to get her three children back from Spain after they were adopted illegally through a Nepalese children’s home.

“It looks like a hopeless situation for her. She was tricked into signing all the legal documents to give up her claim on her children,” Madhav Pradhan, director of Child Workers in Nepal (CWIN), an NGO helping to protect children, told IRIN.

Thapa experienced financial hardship after her husband died and could not afford to send her six children to school, of whom three were younger than 10.

A local children’s home offered to shelter and educate her three youngest children and she was asked to sign a document. But Thapa could not read the papers, a legal document giving up her children for adoption. After several months, she learned her children had been sent abroad.

Despite her appeal for their return, the children’s home threatened her with arrest and legal action.”

Local authorities refused to help, claiming that she had given up parental rights and that the adoption had been approved by the Ministry of Women, Children and Social Welfare, which makes the final decision on adoptions, according to CWIN.”

Recent activity

Government monitoring of the centers involved in inter-country adoption remains weak, while the absence of monitoring in rural areas has placed more children at risk, according to UNICEF and TDH.

A February 2010 report issued by the Permanent Bureau of the Hague Convention cites significant problems with the Nepal adoption process. Concerns include falsification of documents, lack of financial accountability, and uninformed consent of birth family.

Recently the Swedish inter-country adoptions authority, MIA, closed the doors to adoption from Nepal because of uncertainties in how the children became available for adoption.

Also, the U.S. Department of State strongly discourages prospective adoptive parents from choosing adoption in Nepal because of grave concerns about the reliability of Nepal’s adoption system and the accuracy of the information in children’s official files.

Numbers

• Over 1000 orphanages in the country with around 15000 children in them.
• 300-500 inter-country adoptions per year.
• A turnover of nearly US $2 million dollars in 2006.
• A typical cost of $25000 – $30000 per child.

References

http://www.irinnews.org/Report.aspx?ReportId=80117
http://www.nepalitimes.com.np/issue/387/Nation/14484
http://adoption.state.gov/news/nepal.html
http://sv.wikipedia.org/wiki/Nepal

Haiti

Haiti

Every year during the 21st century approximately 300 Haitian children have been adopted to the United States. For example, in 2009 the number was 330. According to the Swedish newspaper GöteborgsPosten people from Sweden have got interested in adopting children from Haiti, since the earthquakes that hit the area in January, 2010. But aid agencies like Unicef have lately warned people from adopting from Haiti. They fear that the business now contains a lot of trafficking victims as children have disappeared from hospitals in the country.

This is not a new phenomenon in this vulnerable republic. Decades of political instability and extreme poverty have generated a high rate of children trafficking, as well as other criminal activity like violence, killings and rape.

For example:

In August 2007 47 children were reunited with their families after being rescued from an adoption centre. The children had been taken from their parents in exchange of promised help with their finances. And the children would receive good care.

Instead, the conditions were considered inhumane, according to aid agencies. When they were returned to their parents, most of the children were suffering from malnutrition, diarrhea, dehydration and skin diseases. And as the children were handled with intentions of making profit, they were reckoned as trafficking victims.

How to adopt from Haiti

The legal authorities handling adoptions in Haiti are partly the court, which provides with documents and decrees, and also the IBESR (Institut du Bien Etre Social et de Research), which is the social service department that authorizes adoptions.

About Haiti

Haiti is located in the Caribbean on the island of Hispaniola, sharing it with the Dominican Republic. When the island was discovered by Columbus in 1492 it was inhabited by the Taino Amerindians. Spain colonized the island but soon gave up the part that now is Haiti to the French. In 1804 Haiti was the first black republic to succeed with an independence revolution against the European settlers.

Total area: 27 750 sq km

Population: 9.036 million

Languages: French (official), Creole (official)

Religions: Roman Catholic 80%, Protestant 16%, none 1%, other 3%

Literacy (over an age of 15): 52.9%

Haiti is the poorest country in the Western hemisphere with 80% of the population living under the poverty line.

GDP: $11.9 billion

GDP per capita: $1 300

Sources:

http://haiti.adoption.com/foreign/haiti-adoption-overview.html

http://www.childfound.org/haiti_adoption.html

http://www.iom.int/jahia/Jahia/pbnAM/cache/offonce?entryId=14958

http://www.alertnet.org/thenews/newsdesk/L10350968.htm

http://haiti.adoption.com/foreign/haiti-adoption-overview.html

https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/ha.html

Intro-shit

RUBRIK

INGRESS som skrivs av tidningen/redaktören

Under drygt fyra veckors tid har vi nu arbetat med ett projekt som vi kallar “Intercountry Adoption as Child Trafficking”där vi alltså har fördjupat oss i barnadoption med inriktning på de fall där det inte riktigt gått till som det ska. Vad vi har märkt under dessa fyra veckor är att allmänkännedomen kring detta ämne inte är särskilt stor varför vårt mål med projektet är att göra en informativ hemsida med berättande artiklar i ämnet.

Hemsidan är i nuläget inte ute på webben men kommer, så fort den är klar, att länkas till i vår Facebook-grupp som heter “Stoppa människohandel med adoptivbarn”.

Vi har bland annat varit i kontakt med Myndigheten för Internationell Adoption (MIA) för att höra hur de arbetar i frågan. De och AdoptionsCentrum, som är Sveriges äldsta och största adoptionsorganisation, delar i stort sett åsikten av att det inte är i Sverige “skandalerna” sker utan att det är i den andra änden på tråden som problemet ligger.

Vad vi tycker borde förbättras jämtemot dagens situation är att det preventiva arbetet som ska förhindra detta ökas markant samt att man, istället för som i dagens läge, drar ner rullgardinen vid eventuella misstankar också gör någonting för att försöka styra upp situationen!

Följ gärna vår grupp på Facebook under sluttampen av projektet för uppdatering av nyheter om artiklar och arbetet med hemsidan.

Projekt IAACT genom Mårten Sundh

MIA 1-15

Tror ni de som adopterar är medvetna om barnen och deras familjers bakgrund?

Det är nog väldigt olika hur mycket man vet när man börjar ett adoptionsärende, men under resan fram till barnet (för det är en ganska lång process som redan från början har myndigheter och organisationer inblandade) kommer adoptivfamiljen få en väldig mängd information.

Första steget är att man ska ha ett medgivande från sin hemkommun, och för att få ett medgivande ska man dels ha genomgått en föräldrautbildning inför adoption och sedan ska man även genomgått en utredning.

Får man ett medgivande kan man ansöka via en adoptionsorganisation, till exempel adoptionscentrum. Inom organisationen, i processen att välja ursprungsland, får man också väldigt mycket information. När man väl möter sitt barn kommer man alltså vara väldigt informerad.

Hur kontrollerar ni att allt går rätt till i ursprungslandet?

Vi kanske ska berätta lite om hur vårat auktorisationsarbete ser ut, för det är en av våra största uppgifter. För det första så måste organisationerna ansöka hos oss om att få sverige-auktorisation – att få förmedla adoption över huvud taget. Då kollar vi hur deras organisation ser ut, men sedan måste de även ansöka hos oss för att få utlandsauktorisation. Då måste de skicka in en ansökan för varje land som de vill förmedla adoptioner ifrån. I ansökan måste de ta upp all information om landet och hur landet säkerställer att barnet är tillgängligt för adoption. De måste även ta upp kostnader i sin ansökan, dvs vad det kostar att adoptera och vad som ingår i dessa kostnader. Detta för att vi ska kunna bedöma ifall det är rimliga kostnader.

Är det en anökning per barn?

En auktorisationsansökan per land.

Om det blir ett okej för det landet, kan de då adoptera fritt från landet?

Ja, det vi har kollat är att det finns en lagstiftning som uppfyller de kriterier som vi kräver. Det är barnkonventionen och Hague-konventionen som är de internationella konventioner som vi jobbar efter, och vi kontrollerar att de uppfyller de etiska kraven där. Vi kollar dels att lagstiftningen är tillräckligt bra och sedan att det finns kompetenta myndigheter som administrativt kan verkställa lagstiftningen. Vad gäller kostnader så gör vi en bedömning om de här kostnaderna verkar stå i rimlig proportion till kostnadsläget i det aktuella landet.

Vad är en rimlig kostnad?

En rimlig kostnad ska vara faktiska kostnader. Om barnet har fått vård på ett barnhem eller fosterhem innan så betalar man för det. Det står även i propositionen att det kan vara rimligt att även bidra en liten del till själva barnhemmet och inte bara för själva barnet. Men det ska vara en rimlig del. Vad som är en skälig kostnad varierar från land till land beroende på hur kostnadsläget och proceduren ser ut i det aktuella landet. Det varierar ganska stort från land till land.

Det är oftast i ursprungslandet som den olagliga biten sker, själva människohandeln. Vissa barnhem anlitar scouter som köper barn eller lurar föräldrarna med löften om utbildning till barnet. Vad gör ni åt detta?

Det är en jätterisk som vi hela tiden förhåller oss till. Vi har ganska nyligen dragit tillbaka auktorisationen för Nepal just för att det uppdagades att det var tveksamheter kring hur barnen kom till barnhemmen. Vietnam är också ett exempel på ett land där sverige backade ganska nyligen just för att riskerna helt enkelt bedömdes för stora, eftersom att det gick till på felaktigt sätt.

Det behöver nödvändigtvis inte ha hänt någonting specifikt för att vi ska stänga ett land, utan det kan vara att man ser brister i processen, att man är rädd för att något ska hända för att det inte går rätt till och att lagar inte följs. Det kan vara av sådana skäl ett land stängs.

Hur är det i Haiti nu efter katastrofen?

Sverige adopterar inte från Haiti och har inte gjort det tidigare heller. Det är ett land som vi inte tycker håller måttet vad gäller lagstiftning och möjlighet att verkligen säkerställa att barnen är tillgängliga för adoption. Det är extra svårt att genomföra adoptioner efter en katastrof då barnen kan ha kommit bort från släktingar och familj. Olika länder gör olika bedömningar och det är därför man över huvud taget kan läsa om adoptioner från Haiti. Sverige gör väldigt strikta bedömningar jämfört med många andra länder. Vi har nog förmodligen världens mest strikta lagstiftning, åtminstonde bland de mottagande staterna i världen. I vissa länder är vi kända som oerhört snåla, kinkiga och besvärliga men vi tycker att det är nödvändigt just för att den här risken för barnhandel alltid kommer att existera i närheten av adoptionsverksamhet.

Vad går det egentligen att göra mot olagligheterna som sker i ursprungsländerna – är det något ni kan följa?

Det är väldigt olika i olika länder beroende på hur det fungerar. Dels gör vi stickprover när vi gör tillsynsresor och då följer vi adoptionsärenden från början till slut och besöker alla instanser som är inblandade. Adoptionsorganisationerna jobbar kontinuerligt med sina kontakter för säkerställa att det  går rätt till – de har ett jätteansvar. Vi kan aldrig gå in och begära att en organisation eller en myndighet i ett annat land ska rätta sig efter våra regler, men vi kan se till att våra organisationer här i Sverige jobbar efter de regler vi har. På det sättet kan man säga att svensk adoptionsverksamhet hela tiden jobbar med att sprida vår idé om hur det ska gå till.

Hur ofta gör ni stickprov?

Det är främst i samband med tillsynsresor som vi går in och granskar, fast inte enskilda ärenden utan mer att vi går in och tittar hur det exakt går till i detta land, från början till slut.

Om ett land stängs från adoption, ger ni ut den informationen till allmänheten eller föräldrarna som har adopterat?

Det kommer fortare än kvickt på tv om inte annat, kan man säga. Men absolut, det får de reda på om vi har tagit ett beslut.

Om ni får reda på att barn som redan har adopterats blivit tillgängliga på ett olagligt sätt, går ni då ut med informationen till adoptivfamiljerna?

Det är väldigt sällan som vi bara drar ner rullgardinen och säger stopp, eftersom det handlar om människor. Om man till exempel tittar på Nepal så var det vissa familjer som redan hade fått information om barn. En del av de barnen var såpass stora att de visste att de skulle få adoptivfamiljer, det var till och med något barn som hade skickat brev till sin blivande adoptivfamilj. Där kan vi inte bara gå in och dra ner rullgardinen. Det fungerar inte. Så i det fallet har vi krävt att organisationerna anlitar en obereoende advokat som har gått in och utrett att varje enskilt fall stämmer och att barnen verkligen är tillgängliga för adoption.

Vi förutsätter att barnet redan har blivit adopterat och är i Sverige, och att ni då först får reda på att barnet kommit till barnhemmet (i ursprungslandet) på ett olagligt sätt. Är det något som adoptivföräldrarna får reda på?

Om man tar Vietnam som exempel så var det mycket media kring när Vietnam stängdes för adoptioner. Där vet vi inget om enskilda barn, men däremot så har vi anledning att misstänka att det skulle kunna finnas en del fall som inte gått rätt till bland de barn som har kommit till Sverige. Där har vi även haft telefonsamtal från väldigt olyckliga och oroliga adoptivföräldrar som sitter hemma och undrar om deras barn är ett av de här barnen. Där finns det ju alltid möjligheter att tillsammans med adoptionsorganisationen gå tillbaka och ta reda på mer om barnets bakgrund.

De erbjuds alltså valet att forska vidare i sitt adoptivbarns bakgrund?

Ja, man kan alltid söka sig tillbaka i vilket skede som helst av livet. Även vuxna adopterade kommer och vill veta mer om sin bakgrund. Det är en ganska stor fråga för oss.

Interjuv AC del 4 av 4

Jose: Åker dom själva dit? Jag tänkte tillexempel i Afrika ligger en årslön på 20 000, det är inte mycket pengar alls. Så om man åker dit och köper barnet. Är det ett något som förekommer.

Inga: I alla länder kan man inte bara ta en barn och åka hem med det. Det är i sådana fall om man låtsas att det är ens eget barn. Men det skulle kanske inte kunna gå i Afrika eftersom det inte ser ut som ens eget barn. Det kanske skulle kunna vara lättare i Östeuropa, i teorin. Men det är ändå väldigt ovanligt. Det man måste göra om man ska göra en egen illegal eller halv illegal adoption, det är ju att man har hjälp av domstol och sådant. Ett land där det inte har varit någon organisation som har jobbat är Guatemala, ett land som har haft mycket konstigheter, där pengar har kunnat köpa en vad som hellst.  Det är ett fattigt land som ligger nära USA och det kommer väldigt mycket amerikaner dit och hade ett år hade dom nästa lika många adoptioner däeifrån som från kina. Då har det varit jätte många historier om barn som har blivit bortrövade. Så kika lite på adoptioner från Guatumala, för det är en av de värsta exemplen. Jag tror att det just nu är stopp.

Jose: Ja det va lite mer sådant jag tänkte på. Om det sker i Sverige?

Inga: Ja vi får många frågor om det. Folk verkar inte tro att dom kan köpa sitt barn så, däremot kunna gå runt köerna, genom kontakter och sådär.

Om man ska kunna göra en enskild adoption, måste man ha MIAS godkännande av det. Kravet är att man ska kunna ha någon form av stark anknytning till det landet ex att man kommer från det landet, att man har bott där många år. Stark anknytning innebär inte att man har varit där på semester eller känner någon som bor där, det räcker inte. Det måste vara mera egen anknytning. Det vanliga är ju att det är biståndsarbetare, om man gifter sig med någon som kommer från det landet och då har man starka anknytningar.  Även i dom fallen måste man anlita advokater och gå igenom hela processen.

Det som är viktigt och som vi brukar påpeka, det är att en adoption brukar kännas som en kortsiktig lösning , där många inte bryr sig om regler, utan att man åker till ett land och hämtar ett barn så har man ett. Men en adoption är inte för nuet utan i alla år framöver och du ska kunna se barnen i ögonen när de blir vuxna också och säga att dina adoption gick rätt till. Det är ett viktigt ansvar man han.

Hur ska man kunna säga till sin tjugofemåriga dotter att vi stal dig, det är inget kul att berätta. Nu överdriver jag lite, men kanske att vi inte visste hur det gick till. Vi betalde hundra tusen kronor och sedan fick vi dig. Jag tror inte att någon skulle vara stolt över att säga det eller behöva säga en sådan sak. Det märker man också att folk inte vill, de ställer lika dana frågor som ni ställer nu här hos oss. Folk är rätt noga.

Jose: Vet ni om något fall där en familj har utfört en illegal adoption?

Inga: Inte bara hämtat. Men jag vet familjer som har börjat adoptera via oss, men har på något sätt lyckats göra färdigt det själva. Där dom har gått någon specialväg som dom har hittat via något land, vilket jag tycker var väldigt obehagligt.

Jose: Då var det folk som började med att kontakta er?

Inga Först skulle de adoptera via oss, men det gick ju ganska långsamt. Sedan gick det plötsligt fort när de gjorde det på egen hand, då misstänker jag att dom har betalat någon eller hittat någon specialväg, men det är ingenting jag kan bevisa. Det landet kan jag säga dvs föredetta sovjet republik, där jobbar vi inte längre. Våra adoptioner var okej, men det är lite jobbigt när våra adoptioner tar fem år och de privata tar ett år. Det blir inte riktigt hållbart. Även då man inte kan bevisa att det finns smygvägar, så känns det inte bra att jobba där. Men om vi får veta om olagliga fall måste vi anmäla det. Sedan är det klart att om de redan har hunnit hem till Sverige med barn, då är det väldigt sällsynt att man tar ifrån dom barnen, om dom har fått medgivande. Om de har kommit hit med barn som de inte har fått kommunens medgivande av redan från början, kan man ta ifrån dom barnen. Man tänker ju på barnet också.

Jose: Vad händer med det barnet då? Om man tar ifrån dom sen?

Inga: Antingen ordnar vi en annan familj eller om dom gör anspråk på barnet i hemlandet, då ska det tillbaka dit, då det kanske finns en familj som söker efter det.

Vi hade ett fall. Som har varit lite omskrivet, som ni säkert hittar om ni googlar. Det var ett fall från Colombia, en AC adoption, där fallet såg ut så att en kvinna blev kidnappad i Colombia och mördades, men hon hann föda sitt barn. Gerillan där som hade gjort det här, dumpade barnet i en helt annan del av Colombia, så det dök upp som ett hittebarn. Där gjorde man efterforskningar och hittade ingenting. Satte barnet på barnhem och hittade en familj här i Sverige. Sedan ett par år efteråt, när barnet var tre till fyra år, då hade barnets mormor lyckats ta reda på vad som hade hänt, kanske fått tag i någon som hade berättat. Då spårade hon barnet till Sverige. Detta upptäcktes på mitten av nittiotalet och vart väldigt omskrivet. Själva adoptionen tror jag var fem år tidigare. Mormorn var ganska gammal och barnet hade hunnit vara 5 till 6 år i Sverige, var svensk talade och visste inget annat. Då tyckte varken Sverige eller Colombia att det var någon idé att skicka tillbaka barnet till mormorn, men då hade dom ändå kontakt och där mormorn åkte och hälsade på. De upprättade en kontakt mellan familjerna, men nu vet jag inte i detalj hur bra kontakt dom hade.  Sedan vet jag inte om mormorn lever idag.

Man måste i en sådan situation tänka på barnet och barnets intresse. Familjen hade inte gjort något olagligt och inte AC häller, för att vi hade gått utifrån Colombias uppgifter som vi trodde var sanna. Men om det hade visats sig vara direkt illegalt, att barnhemmet hade köpt barnet eller liknade, hade det varit en annan situation. Vi utgår ifrån fall till fall.

Jose: Vad händer i efterhand om ni tycker att adoptionen har skett illegalt?

Inga: Om det hade varit en adoption som hade gått via oss hade vi polisanmäla alla inblandade som hade gjort något illegalt. Men själva barnet och familjen måste man bedömma utifrån barnets bästa. Man skickar inte bara tillbaka ett barn, ett barn är inte en sak som en stulen bil. Vi måste tänka utifrån hur barnet påverkas, men om det finns exempelvis en biologisk mamma som letar efter ett barn, som hon uppenbarligen har blivit av med på fel sätt, då skulle man försöka hitta ett sätt att kunna ge tillbaka barnet givetvis, men kanske under en övergång. Skulle det vara så att det ändå skulle vara bäst för barnet att vara kvar, det måste man bedömma från fall till fall. Men framförallt att man inte döljer något, utan låter alla inblandade ha kontakt med varandra, så att både adoptivfamiljen får reda på vad som hänt, biologiska föräldrarna. Exakt vad som skulle hända, skulle man få bedömma från fall till fall.

Mårten: Hur fungerar det på barnhemmen? Arbetar dom som idiella organisationer eller är det landet som tar hand om det?

Inga: Det är olika. I Östeuropa är det ofta statliga eller kommunala barnhem nu mera. I Colombia exempelvis är det både kommunala och privata barnhem. De privata barnhemmen i Colombia är en gammal tradition där det inprincip är välgörenhets stationer som har dom. Samma sak i Sydkorea så har man nästan inga statliga stationer, utan där är nästan alla organisationer i idiella organisationers ägor. Den organisationen som vi jobbar med i Afrika SvS (Social well for society), dom har jätte mycket annan verksamhet också, dom har inte bara barnhem, dom har sjukhus, rehabiliteringshem och all annan möjlig hjälp. Så barnhem är bara en liten del. Sedan finns det ytterligare finns det andra organisationer, som exempelvis kyrkor som driver. I Sydamerika jobbar vi med en kristen organisation som tar hand om barnhem, så det är olika i olika länder. Väldigt sällan som det är kommersiella barnhem.

Mårten: Jag tänkte som byråerna i USA, dom är kommersiella, endel av dom. Men då att det finns barnhem som fungerar på samma sätt?

Inga: Ja, i USA har man ju ett system, där man inom USA inprincip betalar unga mammor som vill adoptera bort barn, vilket blir en grund för handel, vilket dom säkert inte kallar det själva. Men det här bygger ju på att dom har läkarvård där alla måste betala och så. En ung tjej som blir gravid där blir ju nästan tvingad till att hitta en lösning, eftersom hon inte har råd och att det är så dyrt att få barn. Det är ju förfärligt.

Jag vet att i Estland, ett av de land jag kan allra bäst. Där var det en amerikans kyrklig organisation som ville starta ett sådant här mödrahem för estniska gravida och det sa estniska myndigheterna absolut nej till. Där då målet för organisationen var att adoptera bort de här barnen till USA. Vilket dom inte ville ha hos sig. Eftersom i Estland har man fri sjukvård för unga mödrar och att de ville hitta andra sätt att stödja än att ha någon amerikans kyrka som dom inte har någon kontroll över. Då har Estlands myndigheter varit väldigt noga med att dom vill ha kontroll. Det kan vara värre i ett land där man inte har så mycket självförtroende och styrka gentemot tillexempel amerikaner.

Mycket av det vi gör, både när det gäller adoptioner och biståndsprojekt. Ni ska få material om det. För det är också ganska intressant. Då kan man fråga sig varför adoptionscentrum håller på med bistånd. För ett av våra mål är att barn inte ska bli övergivna och nu låter det som om vi motarbetar oss själva, vilket vi delvis gör. Men alla barn i världen kan inte få hjälp via adoption. Då är det mycket viktigt att man motverkar grundera till att barn blir övergivna exempelvis kan vi ge bättre möjligheter till ensamstående mammor, att stärka inhemsk adoption på ett bra sätt.

Det är bra att ni jobbar med det här och ni måste vara medvetna om att det finns gradskillnader som är viktiga. Sedan är det ganska viktigt eftersom svenska familjer oftast inte vet om det här problemet. Det finns en hemsida som heter familjeliv.se där dom har ett formum där många adoptivfamiljer skriver och där någon nyligen uppmanade folk att åka till Estland och försöka betala mutor. Det var förmodligen någon slags spam egentligen från någon fakultets  klinik sida, som var ganska oklar i vilket land den var i, det stod inte riktigt. Men Esland var det det handla om och jag vart väldigt upprörd eftersom jag vet att man inte kan göra så. Antagligen var det ett försöka att tjäna pengar, man skulle skicka pengarna till dom personerna som skulle hjälpa dom i Estland, men jag vet att det inte fungerar så där och därför skulle förmodlingen pengarna försvinna och dom skulle inte få något barn. Jag tror det kan vara mycket sådant också, folk som försöker göra pengar på det här. Men det är inte några riktiga affärer utan lurendrejeri. Det är lika illa det, för vissa par kan ju vara väldigt sårbara och väldigt barn länktande. Barnlänktan kan ju vara oerhört kraftfullt och det kan vara lite dom krafterna som de spelar på, dom som gör pengar på det här. Om man är ofrivilligt barnlös så kanske man inte får adoptera barn pga ex fängelsedom i bakgrunden eller någon sjukdom som gör att man aldrig skulle bli godkänd. Dom familjerna blir så oerhört sårbara så dom gör nästan vad som hellst. Jag vet det för att jag har pratat med en del av dom och dom blir nästan desperata till vansinne.

Mårten: Vi har tittat lite på det och har sett att lagarna är väldigt hård i Sverige.

Inga: Det är mycket svårt i Sverige för dom familjerna. Det ni också skulle kunna titta på, det är surrogat föräldrar, att de växer som surrogat mammor i Indien. För det är ett geschäft som jag kan känna att det kommer växa och att Sverige inte har så mycket kunskap om det. För att om adoptionsfrågorna har vi väldigt strikta regler och vi tillåter inte surrogatmödraskap i Sverige, men folk åker utomlands och gör det i alla fall. Då säger dom ju att det är deras barn och det är det, pappan är ju oftast pappan, så då får dom ju hem barnet. Titta lite på det. För det tror jag är den vägen som folk går idag när dom inte kan adoptera eller kan hitta den där smygvägen att adoptera.

AC 30-45

AC 30-45:

F: MIA nämner att de gör stickprov då och då. Gör ni göra något ytterligare för att kontrollera att allt går rätt till?

S: Det vi gör är att vi jobbar internationellt för att alla som jobbar med adoption i olika länder att tänka likadant och det kan inte MIA göra.
Vi arbetar dels med en nordisk organisation som heter Nordic Adoption Council och dels med en europeisk organisation som heter Euroadopt och i Euroadopt
särskilt så har vi jobbat mycket med att försöka få alla organisationer som är med att ha gemensamma regler. Ett exempel på det är ett papper som heter

Financial Factors och det går ut på att man tillämpar så kallad transparens då man hela tiden berättar vad alla pengar går till. Det kan dock vara svårt
då det skiljer sig från land till land på hur man ser på sin organisation. Vi ser ju på oss själva som en ideell organisation medan organisationer i andra
länder mer kan se sig som företag vilket leder till att man ser på dessa uppgifter som företagshemligheter. Därför har vi jobbat starkt för att få dessa
organisationer att förstå att det här är en viktig del i arbetet för att få bort korruption så att alla berättar var alla pengar går till är ett första steg.
Det gör att man enklare kan jämföra och se att vissa länder exempelvis betalar lite mer än andra och att olika summor förekomer i sammma kategori, att olika

länder får adoptera olika antal barn eller att olika länder har olika väntetider för adoption i ett visst land. Om detta är öppna siffror kan man då ställa

respektive organisation till svars och påpeka att detta inte leder till något bra. Händer ingenting får man kanske gå till landets myndigheter och

ifrågasätta det som organisationen gör.

(Man kan se tecken på att det pågår skumma saker när man märker att det finns pengar på fel ställen, till exempel när barnhemschefer har fina bilar och

barnhemmen inte riktigt är lika fina.)

F: Kollar ni upp barnens bakgrund?

S: Ja, det gör vi men det är olika från land till land hur mycket information man har. I de allra flesta länder finns barnens bakgrund på papper och

exempelvis länder som Ryssland och Estland finns det i domstolshandlingarna undertecknade papper från föräldrarna vilket i så fall verkar rimligt.
Man kan oftast se på en historia om den verkar rimlig, att det här kan hända i det här landet. Sedan är det ju klart att ingen från vår organisation har

träffat alla biologiska föräldrar för att kolla om de verkligen fanns och att de inte har fått några pengar. Men vi är ändå såpass insatta att om det verkar

som om något konstigt är på gång så ser man det.
Ett land som Kina blir då lite jobbigt då det har varit en del skandaler, dels eftersom det är så stort och att det är svårare att arbeta med än till exempel

Ryssland. Vi har fler som pratar ryska och som förstår vad som händer i Ryssland. Kina är jättestort och det är långt mellan Peking och de enskilda fallen.
Och där har det varit en del skandaler där det har hävdats att barnen har varit sålda, antingen av familjerna själva eller att de blivit stulna.
Det är såklart jättesvårt att veta om det är sant eller inte men jag vet att kinesiska myndigheter är väldigt oroade och att de har straffat väldigt hårt
när de har kunnat bevisa att brott begåtts. Så det är ju bra att kinesiska myndigheter har reagerat även om man kan tycka att 25 år i fängelse kan vara lite

hårt, men som sagt visar det att de inte accepterar det!

F: Men ni kan inte gräva längre bak än till domstol där ni får se alla papper?

S: Nej, vi är inte poliser och det kan ju till och med uppfattas negativt i det andra landet om vi gör egna små utredningar men är det så att det kommer fram

något och det är så att vi kan bidra på något sätt – då gör vi det. Vi har ju som etisk policy att inte dölja någonting så skulle vi upptäcka någonting så

anmäler vi det på olika sätt.

F: Det verkar gå väldigt rätt till i Sverige men har ni märkt av något skumt, tex. att pengar inte går dit dom ska?

S: Ja, jag har ju ganska mycket erfarenhet från nittiotalets östeuropa och där kunde man särskilt känna att det var väldiga kontraster. Det var överlag

väldigt fattigt med ganska låga löner för exempelvis socialarbetare eller barnhemspersonal och när det då kommer rika amerikaner eller rika svenskar känner

man lätt en frestelse att göra allt för att få det lite bättre för sig själv och sin familj vilket kan vara förståeligt. Man märker oftast efter ett tag om

det är något som är fel så därför får man vara uppmärksam. Under mina år i Ryssland vart jag faktiskt ganska förvånad över antalet ideella arbetare och att

det inte var fler som försökte göra pengar på detta utan att de jobbade oerhört osjälviskt för de här barnen och de allra flesta ville verkligen barnen väl.
Så jag tror att det mer är undantag att man gör pengar på det här och att man även kan hitta de här undantagen i Sverige också. Ett exempel är de familje-

och HVB-hemmen där standarden inte är alltför hög trots att kommunen skjuter in relativt mycket pengar. Man kan nästan säga att det finns en parallell mellan

barnhemmen i Indien även fast det är på en annan skala. Det finns sådana problem i alla länder så man måste uppmuntra de goda exemplen.

F: Händer det att ni märkt av något liknande idag?

S: Ja, visst händer det men det är som sagt undantagsfall. Men eftersom vi är så erfarna är vi väldigt uppmärksamma på det här, särskilt när man börjar

arbeta med nya kontakter. Man vill vara så lite naiv som möjligt.

F: Är det något speciellt land det rör sig om?

S: Nej, jag tycker inte man kan säga det, däremot har vi haft mycket diskussioner kring Vietnam eftersom vi numera inte får jobba där då svenska myndigheter

hävdar att det är för svåra omständigheter. Detta tycker vi är orättvist då det endast är vissa provinser i Vietnamn som har haft problem och detta har då

upptäckts av amerikanerna. Detta är alltså provinser där vi inte har jobbat och vi tycker nog att man kan jobba i andra provinser och då särskilt med barn

som har speciella behov.
Problemet är att det säljs alldeles för många små friska barn och för lite större handikappade barn. Det låter väldigt krasst men det är faktum.

[Det är dessa friska barn som tex. amerikanska agencys kollar efter. Där är det en helt annan marknad och mycket dyrare (inhemskt ca: 0,5 mille) och vissa av

deras organisationer ser sig mer som byråer som ska tjäna pengar. Funkar inte så i Sverige, får inte ge pengar till mamman enligt Haag-konventionen.]

F: I och med att det kostar så pass mycket, att det är så långa köer och att det finns så många regler, ökar inte det risken för att folk försöker hitta

andra vägar?

S: Det har ju inte alltid varit så här långa köer, det är de senaste tre fyra åren som det har blivit så och det beror väl främst på att adoptionen från Kina

har minskat kraftigt samt att intresset har ökat. I Sverige håller väl intresset på att dämpas lite på grund av att kravet på åldersgräns blivit hårdare och

är påväg att bli lag. Detta har faktiskt gjort att en del par har fått avbryta sin adoption på grund av att de har fallit för ålderssträcket.
Man märker också att desperationen har blivit större, till exempel på folk som vill adoptera rätt sent i livet och märker att de kanske inte kommer hinna

innan åldersgränsen. De leder till att fler frågar om så kallade enskilda adoptioner än vad som gjordes för tio år sedan då det inte var några köer och

därmed existerade inga anledningar att göra det på egen hand förutom om man trodde att det skulle bli billigare och det är ju oftast inte fallet.
Det skulle vara att om man känner personen i fråga och kan utnyttja regelverket i landet lyckas få till det nästan gratis men i de allra flesta fall får man

betala mer då det krävs advokater som kostar pengar samt att man kanske blir lurad att betala avgifter som kanske inte är helt nödvändiga.

/Må